Stureplan är en ankdamm full av fula ankungar
Här sitter jag nu på landet och avnjuter en lemonad på verandan, första dagen på min semester.
Uppkopplingen här är lika oförutsägbar som mitt ex sedan 2 veckor och Stockholm känns väldigt långt bort.
Tidigare har jag fått panik av att vara så avsides, men nu känns det bara underbart skönt.
Trafikdundret utbytt mot fågelkvitter och ytlighetens stela miner mot vänliga hej-rop när man kommer ner på byn för att köpa färskt bröd.
Idag, på ICA, kom en dam i foppatofflor fram till mig vid kassan, tittade på min Louis Vuitton-plånbok och utbrast "Gu' en sån fin börs" hon tog upp sin plånbok, en alldeles egen version av LV, i det plastiga lädret kunde jag utläsa initialerna YV. Hon log menande mot mej, som att vi hade något gemensamt eftersom vi, enligt henne, hade likadana plånböcker. I Stockholm hade hon varit ett psykfall, här är hon som folk är mest - godhjärtade.
När jag gick från ICA, genom den lilla byn på landsbygden, kom jag kom osökt att tänka på Stureplan. Denna gatukorsning som inte är större än den jag just passerade, ska föreställa Sveriges, kanske Nordens trend-mecka, centrum för alla som är, vill, och i de flesta fall tror att de är något.
Med lite perspektiv kändes Stureplan plötsligt väldigt litet, närapå incestiöst, jag kände mig som en idiot när jag snabbt summerade all tid och energi jag har ödslat i den ankdammen full av slynglar med pappas plastkort i händerna som dragna vapen i barerna.
Mina tankar avbröts av en busvissling, en tonårskille passerade mej på moppe och verkligen råglodde med ett flin. Jag kastade en slängkyss och undrade vad som är hett i hans umgängeskrets - antagligen förgasare framför fernet.
arja v.
Kommentarer
Trackback
