arja vihainen

livet från en bättre sida

Allsång kan vara ett mått på svenskarnas psykiska ohälsa

Jag vill tro att svenskar innerst inne är goda och vill andra människor väl och när jag tittar på Allsång blir jag nästan övertygad om att jag har rätt.

Men verklighetens svensk är ju precis tvärtom. Vi svenskar som aldrig går utanför dörren utan att först kika ut ur nyckelhålet för att försäkra oss om att vi inte ska behöva hälsa på en granne.

Min första teori, att SVT lyckats samla alla neurotiskt lagda och maniskt lyckliga hobbysångare på ett och samma ställe en gång i veckan, sprack när jag snabbt räknade på att alla Sveriges gospelkörer och övriga tvivelaktiga musikföreningar ändå inte skulle räcka till för att täcka Sollidens publikyta.

Därtill vet vi alla hur det är när man på tunnelbanan träffar på exempelvis en musikklass, det slår aldrig fel, två eller tre av dem börjar alltid spontansjunga, som att det vore ett helt normalt beteende. Så tittar dem sig omkring för att se om den trötta och ofrivilliga publiken gillar det. Någon kanske tröstler, men det gör vi INTE, det är äckligt!

Och det skulle rent ljudmässigt inte funka i en direktsändning.

Det måste finnas en annan förklaring till varför vi svenskar tillåter oss att bete oss så här.

Min andra teori grundar sig i den enkla frågeställningen: "Om alla hoppar, hoppar du också?" Och visst, man blir säkert medryckt i de glada, upprepande tongångerna. Men fakta kvarstår, alla måste ha kommit till Skansen frivilligt, eller?

En sak som i alla fall är säker är att August och Lotta får oss, om än för ett ögonblick, att känna den gemenskap och samhörighet som vi annars gör allt för att förtrycka.

arja v.

Fast jag är nog inne på att publiken på allsång består av folk som har gruppterapi genom skansenskiten och som annars ligger inlagda på div. psyk avdelningar? Eller är jag helt fel ute nu...?

Det är skrämmande, en massbehandling med Anders Lundin i spetsen. Om så är fallet är jag den första att förespråka återinförseln av lobotomi!